Jag pinar mig igenom bilderna från resan.
Jag läser alla människors fina ord om Emilia.
Jag fasar för lördagens begravning.
Tårarna rinner åter igen.
Jag är så ledsen.
Jag kan inte tro på faktumet att det faktiskt hände ännu.
Kommer nog aldrig att acceptera det.
Håll hårt om vännerna dina.
Man vet aldrig när det är för sent...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar