Sjukling som man är så får man nöja sig med filmer på rad.
INGENTING slår Så som i himmelen,
trots att The Holiday får en att le stort
och Stepmom att gråta filmen igenom.
Ah, känslorna på ytan.
Varför har jag ingen axel att luta mot eller någon att gråta med när Gabriellas Sång sjungs av Helén?
Den går så rakt in i hjärtat, flera gånger om.
Jag vill ha någon som stryker mig över håret och gråter med mig.
Jag ville så gärna se den på Svenska Teatern...
Ah, jag hatar att vara sjuk.
Och ikväll ska jag uppträda med vår Österrikedans på en julfest.
Jag borde verkligen inte, feberbarn som jag är.
Det är hemskt att säga,
men jag behöver pengarna...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar