Inget är perfekt,

Jag började fundera på ett par ord som mamma första gången sade när mormor och morfar dött. Hon sade det återigen när vi kom hem från Polen och än en gång när min Martha dog. Hon sa: Allting man älskar av hela sitt hjärta skall tydligen tas ifrån en.

Just nu stämmer de orden lika bra som "Det blir som det är meningen att det skall bli" och "Ibland är det invecklat".

Jag älskade min mormor och morfar så hjärtligt. Jag såg dem inte ofta. Vi bodde långt ifrån varann. Men vi skickade brev. På posten, äkta snigelpost. Hon med sin vackra handstil och jag med kråkfötter till stil som fanns då. Hon skulle lära mig spanska. Har ännu kvar brevet där hon skrivit ner siffrorna från 1-10, först på spanska, sen med vanliga bokstäver hur man uttalade dem, och sen på svenska. Jag kan dem utantill ännu. Eller morfars mat som vi alltid blev bjudna på när vi kom. Fiskarna han stekte, köttet han grillade och hans speciella recept. Även dem sparade i några brev. Men jag tyckte för mycket om dem för att de skulle hållas kvar. De var inte gamla nog för ålderdomens slut.

Den måndagskvällen i Polen var underbar. Vi var ett ordentligt blandat gäng på 80 personer som skulle ut i den varma natten för att ha kul. Det var Krakow, gamla stan. Vi gick och såg oss omkring. Vi satte oss ner på en ljuvligt mysig bar och beställde in tequila efter tequila. Priserna där var inget mot vad vi är vana med. Så vi turades om att bjuda varvet runt. Alla njöt. Vännen sade den kvällen när vi såg kärran med de sju hästarna rida förbi oss ; Det är för bra för att vara sant. Och det var det. Men vem kunde tro det följande morgon. Vem trodde att någonting sånt kunde hända?

Jag minns också den måndagen jag tog ledigt från skolan för att åka iväg till Kuopio för att förverkliga min innersta dröm. Jag var så förväntansfull och spänd den natten vi spenderade vid den underbara stranden. Jag var så glad när jag hela vägen hem satt där med min lilla hundvalp i famnen. Hon var underbar. Hon var så rätt och så perfekt. För bra för att vara sant, tänkte jag den sista gången jag höll henne i famnen förrän hon helt mentalt avlägsen fick den där hemska sprutan och slappnade av i varenda en muskel som fanns i den lilla kroppen.

Jag tror det stämmer. Man skall älska det man tycker om och man skall tycka om. Men genast man gör det av hela sitt hjärta skall man se upp. Det kan vara för bra för att vara sant.

Därför försöker jag att inte tycka om den nuvarande, galna lilla vovven av hela mitt hjärta. Trots att hon just nu springer omkring och leker som om hon fick betalt. Jag älskar henne mer än nånsin, men hon är inte perfekt. Jag hoppas inget i mitt liv är perfekt. För om någonting är perfekt, kommer jag att älska av hela mitt hjärta, och då tål jag inte tomheten och sorgen som lämnar kvar när det tas ifrån mig.

Hoppas istället på att 2009 var mitt perfekta år, och att jag nu, 2010, slipper uppleva någonting perfekt.

Allting duger, även om det är lite kantstött.