Online, duktig och uppkopplad

När jag ikväll, som många andra kvällar, klickar mig runt på olika bloggar, forum och hemsidor börjar tankarna snurra. Snurra var verkligen ordet. Och snurrig blir säkert texten med. 

Jag talade med Frida en kväll, och en av många saker vi diskuterade var fenomenet att vara uppkopplad. Att ständigt vara tillgänglig, nåbar och online är ett stressmoment. Att slaviskt avbryta det man håller på med bara för att telefonen eller datorn plingade till skapar stress, och stress finns det helt tillräckligt av i vår vardag som såväl studerande som tjänsteman.

Mitt bland de tankarna klickade jag in mig på blogginlägget av Smilla som vann priset Årets blogginlägg på galan igår. Den handlade om fällan med duktighetsfällan. Hur det mitt i allt inte är tillåtet att vara duktig, utan duktighet stämplas som någonting man blir sjuk av och nåt som inte är bra för en. Bok efter bok kommer ut och skriver rader om duktiga flickor, slutkörda själar och prestationsinriktade tävlingsmänniskor.

Så drar man ihop de två ämnena, en förbjuden duktighet och ständig uppkoppling. Som den duktighetsprinsessa jag är själv så tog jag åt mig av Fridas ord när hon uppmuntrade mig till att vara offline en dag eller två. Att inte blogga, inte facebooka eller twittra på en hel dag. Omöjligt och onödigt var första tanken som slog mig. Svårt och avkopplande var nästa.

Som den 19-åring jag ännu är så tar jag mig rätten att inte ansluta mig till de vuxna förebilderna, utan istället tala om dem. Och undrar några saker. Å ena sidan är duktighets-syndromet någonting fult och farligt, men å andra sidan går ni vuxna omkring och är smygduktiga hela tiden. Vilken bild vill ni att skall förmedlas där? Eller kör ni på gör som jag säger och inte som jag gör?

Det att det ploppar in mejl halv 12 en vardagskväll. Eller att stora förbund och organisationer uppdaterar sin Facebookstatus en timme senare, samt twittrar sig igenom en torsdagskväll tycker jag är aningen patetiskt. För alla vet att bakom de där 140 tecknen så finns det en människa som sitter och sköter jobbärenden den tiden på dygnet. Är det den bilden som skall förmedlas, att det är helt okej att jobba dygnet runt, medan det då är någonting fult att vara en prestationsprinsessa? Vad är inte de där ihålliga uppdaterande arbetsnarkomanerna då, om inte prestationsdrottningar och -kungar?

Jag såg Facebook och andra digitala, sociala medier som någonting som hörde fritiden till när jag anslöt mig till dem. Ett sätt att träffa vänner och diskutera. Men ju fler dagar som går, desto mer prestations- och arbetsinriktat blir de verktygen för mig. Jag vill faktiskt inte sitta och läsa partiets och förbundens statusuppdateringar halv 12 en torsdagkväll. Inte för att det inte intresserar, utan för att jag vet att det är någon stackars människa som jobbar den tiden på dygnet.


Jag erkänner högt att det bor en prestationsprinsessa i mig. Vågar du erkänna det samma? Eller är du också en av många smygduktiga vuxna?