Livet,

Min hjärna har gått på högvarv den senaste tiden. Jag har nog aldrig funderat och känt så intensivt som de här veckorna, men så har jag aldrig heller sovit så mycket. Alla uppgifter omkring mig har lidit något otroligt, men jag har bara inte klarat av att ta tag i dem. Jag har behövt få ha den här veckan för mig själv, för tankar, tårar och planer. 

Jag har missat deadlines i massor och imorgon börjar jag ta tag i dem. Jag skall beta av den kilometerlånga listan bit för bit. Ditt mejl eller din uppgift kanske inte är först på listan, men ta det lugnt, jag fixar det. Världen går inte under. 

Så har jag funderat på min framtid, på vad jag egentligen vill göra, på mina drömmar. Jag har sett det fina i människorna omkring mig och jag har njutit av veckans sällskap. Jag har delat ut kommentarer direkt från hjärtat och jag har satt ord på känslorna, glada som ledsna.

Jag har vuxit som människa och medmänniska. Jag har föraktat vuxenvärlden, samtidigt som jag förstått att jag själv redan länge varit en del av den. Jag har agerat med hjärtat och inte med hjärnan, och så har jag lärt mig att deppiga dagar inte är fyskam, det är utveckling och livet.

I kväll somnar jag med lite ensamhet, lite ledsenhet och mycket kärlek i hjärtat. Imorgon hoppas jag att solen skiner och att jag får göra en storslagen comeback till livet. Livet som det är när snön börjar smälta, solen värmer och vårkänslorna vaknar till liv. 


Kramis.