Hur skall de unga orka i arbetslivet?,

Har sedan kl 14 suttit och hört på kloka, utbildade människor som stått och predikat om hur uselt de unga mår. De flesta började med meningen, "vi ska inte glömma att den största delen av våra unga mår bra, men...". Och jag är aningen allergisk mot politikers uttalanden och påståenden. Det är otroligt viktigt att dessa ämnen diskuteras och vädras offentligt, men när blir alla antaganden och åsikter verklighet? När blir de konkreta beslut mot en förbättring och när blir besluten någonting den vanliga, vardagliga människan kommer åt?

Massor med problem har tagits upp idag och allmänna undersökningar har redovisats. Ungdomarna dricker och röker, stressar, mår dåligt, sover för lite, tävlar med varandra i allting, näst intill förpestar världen och kommer att dö ut som människoras innan de ens fyllt 40. Typ. Och vi som publik har fått ta del av problem på problem men aldrig fått ta emot ens en tanke på hur de ska lösas. Den största frågan jag blev kvar med efteråt var; Om ni är så medvetna om problemen, VAR är då åtgärderna??

Den enda konkreta åtgärden jag fick ta del av under tre timmar var en smart politikers tanke om att, hej, vi borde införa en timme gymnastik i veckan till i skolorna. Grattis alltså. Nästan så jag steg upp och jublade.

Det verkar som om dagens ungdomar ses som de som kommer att få vårt samhälle att sjunka. Det var en person där som ställde sig upp och konstaterade att dagens vuxna är den första generationen som får begrava sina egna barn, eftersom livsvanorna nuförtiden är så usla. Ingen nämnde föräldrarna, dagens förebilder, som en del av det problemet. Hur lär sig de unga annars att leva uselt, om inte de förebilder som finns också gör det? Jag påstår, ur ett yngre perspektiv, att vi unga är de vuxnas spegel. Precis som du blir vad du äter, du blir som du umgås. Det är ni vuxna människor som uppfostrat oss, det är ni som satt grunden för våra liv. Jag säger inte att en mamma eller pappa kan vara felfri, men tänker heller inte gå med på att illamåendet bland unga är de ungas eget fel. Punkt.

Frågorna som väcktes efter sista talaren idag var ett resultat av för mycket politiksnack och för lite lösningar.

Var är de förebyggande arbetet? Var är föräldrarnas ansvar? Var syns tredje sektorns stora del av allt arbete? Var är åtgärderna och var är de som sist och slutligen får fatta konkreta beslut?

Jag säger precis som dansken under barnkonventionsseminariet sade;

Är det verkligen någon som lyssnar på de unga, eller låtsas ni alla bara?

Och åter igen, de unga behöver bli sedda.

Alla unga hjärtan skriker SE MIG.

Den vinner inte och mår inte bra som har mest intressen, bäst betyg, dyraste sakerna, snyggaste kläderna, resorna till andra sidan jordklotet eller största huset att bo i.

Den vinner som blir sedd.

Som kan älska och som älskas.

Det är den simpla lösningen.

Se varandra.

På riktigt.