Tillbaka, så småningom,

När man har snutit sig igenom två rullar wc-papper så är det väl dags att få bli frisk?

I alla fall skall jag sluta sova för idag och ta mig till duschen för att återvända till livet igen.

Skärpning ikväll, så kanske det ännu blir en ledig dag imorgon.

Jag måste verkligen bli frisk nu.

Och inga följdsjukdomar tack!

Bara så du vet!,

Bara så du vet kroppen,

så måste jag vara på benen ikväll!

Det är julfestövning med alla 26 gymnaster,

plus att jag måste lära mig ABI-julfestprogrammet.

Dessutom är det musikalpremiär imorgonkväll,

och så måste jag verkligen vara frisk när Stina är här onsdag och torsdag.

Plus att jag verkligen MÅSTE slippa iväg och festa på julsitzen på fredag OCH julfesten på lördag.

Så är det bara.

Så kroppen, se till att ta igen dig idag,

för nu är det sista vilodagen som går!

Förbättra världen,

Jag tror att ingen i vårt samhälle kommer att komma med en lösning på problemet "Unga mår dåligt". Jag tror inte heller att vi har tid att vänta på den lösningen. Men jag vet att det jag verkligen tror på, är min sanning. Och det jag tror på, är det jag gör.

Just nu tror jag på att det bästa sättet att "rädda" de unga, de som mår sämre än genomsnittet, är att få de fina vuxna att ge av sig själva och sin tid. Jag vill inte att de mest stressade människorna skall trycka in mer tid i kalendern för de unga, bara för att vara duktiga och ge av sin tid. Nej, jag vill att de som verkligen kan kalla sig goda förebilder skall göra det.

De som helt enkelt lever ett normalt liv. De som har varit med om både livets goda och dåliga sidor. Att de som hittills klarat sig så gott som helskinnade genom livet, utan att lida av varken diagnos duktig eller alkoholism, tar sig tid för att uppfostra morgondagens arbetsgivare. Det behövs inte så mycket mer i förebyggande syfte än tid. Tid för att vara medmänniska och en god lyssnare.

För jag säger det ännu en gång. Jag har ingen aning om var jag skulle vara idag om det inte vore för de där extra-mammorna mina, som tagit sig tid, lyssnat och svarat, gett mig andra perspektiv och sagt till på skarpen ibland. Extra-mamman min som snart två år sen blev så arg på mig att jag bestämde mig för att aldrig mer säga ett ord åt henne, men som jag senare förstod att hon bara fått mig in på rätt spår igen. Eller "storasyster" min som lite många kvällar fått mig på andra tankar och varit med mig, om så inte fysiskt så psykiskt, i höstens allra värsta situationer.

Men jag menar ändå inte att de egna föräldrarna skall strunta i att bry sig och ge av sig själva. Men hur bra förälder man än är, så vill man som barn eller ung ibland ha någon utomståendes tankar kring någonting. Och så är det inte alltid heller så passande att på mamma hälla ur sig alla sina usla tankar om sina föräldrar i ilskans stund.

Så därför har jag personligen och i smyg, som mitt lilla projekt, börjat tala om för de fina vuxna förebilderna jag har runt mig och känner till, hur bra de egentligen är, och peppat de att fortsätta i samma stil. Jag har lagt fram min teori om att ge av sin tid åt en vilsen ung människa, om inte bara för den unga personens skull, så för att förbättra världen. Alla har vi ju hört att små saker leder till en stor, så om alla goda förebilder hjälper en ung på traven, så måste det ju leda till någonting gott!?

Och det behöver inte vara planerade träffar, psykologiska samtal och inbokade kaffestunder. Det räcker gott med ett telefonsamtal nu som då, en konversation på msn eller en spontan promenad. Huvudsaken är att du som förebild är tillgänglig och säkert finns där när det gäller. Att du är en trygghet och någon man får tag i när det behövs. Byt telefonnummer med en ung som verkar vilsen. Skicka ett mejl och undra hur denna mår. Visa att du finns och låt det ta tid. Allting behöver inte gå snabbt i dagens värld.

Och vet ni, drömma får man, och alla drömmer vi väl om att förbättra världen på något sätt. Så gör även jag. Och jag tänker inte förbättra världen genom makt eller pengar. Nej jag tänker förbättra den genom ett stort hjärta och mycket medmänsklighet.

"Att vara medmänniska ger en själv så mycket tillbaka, att man till sist inte tänker på att det är av sin tid man ger."

Vad är nu en bal på slottet,

Jag såg just klart en ljuvlig film;

Jakten på lyckan, eller Pursuit of happyness.

Den bevisar bara det jag så stenhårt tror på,

att man som medmänniska kommer precis så långt som man själv vill.

Och sen har jag hittat en positiv sak i att vara sjuk en dag till,

jag kan vara vaken hur länge som helst,

utan att jag dör av trötthet imorgon!

Man måste ju se det positiva i någonting.

Annars har ikväll varit en sorglig kväll.

Jag fick ett mejl jag bra skulle kunna varit utan,

men som jag på samma gång ville läsa och skriva fina ord som svar.

Vad är nu en bal på slottet, är ord som passar så bra in för kvällen.

För vad är nu en bal på slottet då det finns människor som sörjer sina nära och kära.

Jag försöker verkligen få hit vardagen igen,

och jag försöker hårt.

På samma gång som jag tampas med en flunssa av sällan skådad art,

och tröstar de olyckliga.

Samtidigt som julen närmar sig med stormsteg

och jag så innerligt hoppas att åtminstone de som står mig nära

förstår att julen inte är det materiella,

utan att julen är kärlek.

En dag till,

Jag ger snart upp hoppet om att bli frisk.

Det känns ju som om jag bara bli sjukare och sjukare hela tiden.

Jag orkar bara inte ligga hemma en dag till,

rastlösheten tar över redan nu.

Men tyvärr är man, åtminstone nu i dessa flunssatider,

bannlyst från skolan genast man hostar lite.

Och här sitter jag med stegring ännu...

Och det värsta är att jag kommer att sitta fastklistrad vid datorn i väntan på mejl hela långa dagen.

Men okej, värre kunde man ha det.

Vad är nu lite feber, hosta och allmän flunssa-fiilis?

Bara jag är frisk tills onsdagen då Stina kommer så är det lugnt!

Men jag tar gärna emot all underhållning som erbjuds.

Kanske du har en bra vits på lager?

Allting är bättre än dessa usla tv-serier.

Självständighetsdag,

Nå nu är mejlet ivägskickat.

Kan hända att det dröjer tills jag får svar,

personen i fråga är nämligen på bal ikväll.

Just därför måste jag ju bara bänka mig framför tvn när klockan slår bal.

Nu tre rätters middag med familjen.

Åh mums.

Hoppas smaken återvänt lite grann åtminstone.

Trevlig självständighetsdag!

Sjuk i kvadrat,

Jag mår uselt i kvadrat.

Tror jag inte varit så här flunssa-sjuk på länge.

Men jag måste vara på benen imorgon,

så är det bara.

3 dagar i vågrätt läge är redan alldeles för länge.

Och så har jag sammanlagt missat 6h träning.

Det är det värsta.

Men nu skall jag skicka iväg ett spännande mejl,

för jag kanske snart har fixat ännu en extra-mamma åt mig.

Men den här gången en känd sådan.

Det ni.

En nöjd pingla,

Ingenting är någonsin perfekt här i världen, det är bara att konstatera.

Förr strävade jag efter någonting perfekt.

Den perfekta kvällen, den perfekta kroppen och en perfekta resan.

Men jag blev missnöjd varenda gång.

Efter att vår perfekta resa i höst avbröts på det mest tragiska sättet,

och efter att den perfekta hundvalpen lämnade mig,

kom tanken om att ingenting är perfekt till mig.

När man inte strävar efter det bästa, kan man även nöja sig med mindre.

Nuförtiden väntar jag inte på den perfekta kvällen mera,

utan njuter av varenda en kväll med de underbara människorna jag har runt mig.

Och kan även ikväll konstatera att denna kväll är allt annat än perfekt,

och jag fick inte som jag ville,

men tro det eller ej,

så är jag ändå nöjd!

Jag tror man kommer långt på att vara en nöjd människa,

istället för att vänta på någonting som aldrig kommer.

Men sen är det klart att man inte skall nöja sig med vad som helst heller,

speciellt inte om man vet att det är möjligt att få någonting bättre.

Men sådär allmänt nog. I princip.

Så trots ihållande feber och usla tv-serier,

så är jag nöjd.

Och de människor som haft orken, turen och viljan att fara ut ikväll,

har lovat festa för min del med.

Så denna partypingla tar natt nu och återkommer nästa helg.

Då som en frisk och nöjd pingla!

Danska filmer och sömn,

Nätterna är alltid värst när man är sjuk, tycker jag.

Skulle kunna vara vaken länge ännu,

eftersom de vakna timmarnas antal i dag på dagen inte är särskilt stort.

Såg just världens bästa, danska film.

Den var hemsk, men på samma gång så totalt underbar!

Den hette någonting med "Min fröken är..", eller nåt liknande.

Men att danskarna kan göra tv och filmer alltså!

Ingenting slår nånsin min Anna Pihl.

Ikväll är jag sällskapssjuk.

Alla andra i huset sover redan,

och ingen skickar ens meddelanden via telefonen ikväll..

Alla är väl ute och festar kan jag tänka mig.

Men nästa helg vet ni, då smäller det även för denna partypingla!

Ännu sjukare,

Ah, jag mår uselt.

Jag slår vad om att jag kommer att ligga sjuk i en vecka som straff.

Har sovit, sovit och sovit idag.

Stigit upp en gång för lite mat,

och sedan fortsatt sova.

Men trots det mår jag bara sämre..

Sån jäkla flunssa-fiiilis i kroppen och så jobbigt att andas.

Sån muskelvärk och ett huvud som snart sprängs.

Great, inte ens filmernas värld får mig på andra tankar mer.

Sängen nästa,

Gah,

sjuk, sjukare, sjukast.

Blir nog sängen hela helgen för min del.

Kanske lika så bra.

Gonatt.

Sjuk men snygg,

Dansen vår gick bra, bättre än jag trodde den skulle gå,

"workshopen" vi blivit frågade att hålla gick ännu bättre.

Det var Grease-tema och vårt mål var att få alla att dansa.

Vi började med att visa lite steg,

satt på musiken,

och gänget hängde på när vi visade.

Det blev en stor ring med ca 70 pers runt oss.

ALLA dansade och skrattade.

Vi lyckades,

och de fortsatte dansa även fast vi gick från rummet.

Äntligen är jag inte pank mer,

livet börjar rulla på nu igen.

Och jag är på gång, trots 38 graders feber.

Men lite bra känner man sig,

för det är inte alltid man ligger sjuk så här snygg.

Scenen,

Jag säger bara Diagnos Duktig i all ära ikväll.

Det är bara idioter som far iväg på julfest efter en sådan här kväll.

Eller nej, inte bara idioter,

utan duktiga människor med.

Duktiga människor som duger för det de gör.

Tur att min danspartner inte vet hur uselt jag mår just nu.

För nu kör vi!

På med en av många masker och se till att klistra på leendet,

för nu är det upp på scenen som gäller!

Skatteåterbäring,

Genast vi bestämde oss för att dansandet ikväll nog blir av,

trots 38,5 graders feber,

råkar jag hamna in på nätbanken och ser att skatteåterbäringen kommit!

Synd att vi hann bekräfta julfestordnaren att vi kommer ren,

nu lockar nog sängen mer än någonsin.

Och hej, jag är inte pank längre!

Sjukling,

Sjukling som man är så får man nöja sig med filmer på rad.

INGENTING slår Så som i himmelen,

trots att The Holiday får en att le stort

och Stepmom att gråta filmen igenom.

Ah, känslorna på ytan.

Varför har jag ingen axel att luta mot eller någon att gråta med när Gabriellas Sång sjungs av Helén?

Den går så rakt in i hjärtat, flera gånger om.

Jag vill ha någon som stryker mig över håret och gråter med mig.

Jag ville så gärna se den på Svenska Teatern...

Ah, jag hatar att vara sjuk.

Och ikväll ska jag uppträda med vår Österrikedans på en julfest.

Jag borde verkligen inte, feberbarn som jag är.

Det är hemskt att säga,

men jag behöver pengarna...

Så som i himmelen,

Så som i himmelen.

Ett mästerverk.

Går rakt in i hjärtat.

Puss,

Jag tycker om min Frida och min Niki.

Puss.

Tyst,

Jag tror jag ångrar mig.

Jag skall vara tyst istället.

Det ställer inte till med lika mycket problem då.

Bara en tyst åskådare som seglar genom dagarna.

Inte en känsla i ord, inte en åsikt i ord.

Bara en av de blyga observatörerna.

Jess, det kör vi på nu.

Kan skylla på sjuk hals om någon nu skulle ta sig energi och fråga.

Inte en god morgon,

Jag har otroligt sjuk hals.

Och förkylningskänslan kommer krypande.

Idag är en morgon jag helst av allt skulle krypa tillbaka under täcket,

och sova bort dagen.

Men nej,

det finns mycket att ta tag i idag.

Duschen nästa.

Medmänniska nr. 1,

Det finns en sån människa kvar i mitt liv ännu.

Hon heter Frida och är underbar.

Jag slår vad om att ni lägger märke till henne när ni ser henne,

hon går inte att missa med sin underbara positiva utstrålning.

Men om ni mot förmodan skulle missa henne på gatan,

förflyttas er uppmärksamhet genast till denna dam då hon kommer med sina smarta och fina ord.

Eller allra senast får ni ögonen på henne när det är dags för snapsvisorna.

Om jag hade råd skulle jag åka dit ner imorgon, bara för att få en kram.

Och vet ni, det skulle vara värt varenda en cent.

Hon är solstrålen just nu.

Step one,

Jag glömmer att andas, får inte luft,

ordagrant.

Så är vi tillbaka till ruta ett då igen.

Är jag förvånad?

Inte alls. Inte ens lite.

Jag är,

Trött.
Ensam.
Okreativ.
Pank.
Pessimistisk.
Stressad.
Avbokad.
Glömd.
Och totalt uppgiven.

Varför skulle jag betyda någonting i några som helst sammanhang,
jag är ju bara 18 år. Varför skulle någon någonstans ens ta sig tid för att lyssna?
Gah, ta mig härifrån.
NU.

Ibland gå det så,

Jag jublar för gårdagens vinflaska,

den som säger att det inte går att dränka sina sorger ljuger.

Den som däremot kommit på känslan som skall finnas där dagen efter är djävulsk.

Tacka vet jag panadol idag.

.,

Jag skulle vilja skrika,

högt ut i mörkret.

Lägga mig under täcket och försvinna.

Tacka för allt och fly.

Vill inte,

En bild säger mer än tusen ord.

Kroppsspråket säger mer än orden.

Läs av mig om du vill veta.

Jag tänker tiga som muren.

Texterna nedan säger redan en del,

jag går och lägger mig.

Djupt under täcket.

Gonatt.

Arg och ledsen,

Jag skall sluta umgås med människor som har fulla kalendrar. Jag är så innerligt trött på att kompromissa, vänta och bli avbokad. Den som tar relationen till mig som värd att bevara skall ta chansen att bevisa det nu. För det är inte långt ifrån att jag slutar med allt jag håller på med och helt enkelt skiter i ALLT!

Visst är jag också en av de som har mycket på gång. Men oberoende av vad som händer så kommer mina reltioner först. Är det bestämt att träffas så avbokar man inte det så där bara, inte ens med världens ursäkter...

Människor, fatta att jag är trött på att bli avbokad! Jag är trött på att aldrig ha tid att träffas på mina vilkor. Trött på att det är jag som skall ta initiativet. Och så jävla innerligt trött på att ingen har förmågan att sitta och prata (om det då inte är nattetid, en gång pre år eller på en krog förstås).

Jag blir så arg och jag är så färdig med mina så kallade vuxna jag är omringad av.

Jag vill fly detta land, åka över till Sverige fast och börja om totalt. Säga upp alla kontakter och all aktivitet inom diverse föreningar/förbund. Bara hejdå.

Ni har tydligen ändå tillräckligt att göra utan mig.

Skumpa,

Okej, måste erkänna att det inte är varje dag man får börja skoldagen med skumpa.
Så tack vare det fick jag fram ett litet leende på läpparna.
(vissa säger att jag kommer att bli alkoholist,
jovars, för vilka pengar då?)

Men jag är bara så färdig med allt just nu.
Idag börjar dessutom en ny period.
Ah döda mig någon.
Det är inte roligt längre.

Skolan punkt nu,

Jag har bestämt mig.

Jag skall från och med nu satsa hela mitt liv på skolan.

Jag skall bli totalt osocial och bara sitta hemma och läsa.

Jag skall inte åka iväg på någonting, bara se till att alla närvarotimmar i skolan fylls.

Jag är så förbannat arg och uppgiven just nu.

Jag tänker fly till grannlandet och studera,

bara för att slippa allt som har med vardagen här att göra.

Tack hej.

21 december,

Om jag kommer ner till huvudstaden den 21 december, har DU tid för mig då?

Saknar så hjärtat går i bitar,

Åh, jag saknar min underbara valp mer än någonsin ikväll.

Ikväll brast mitt hjärta en gång till, när jag bara önskade att min lilla Martha skulle ha legat här i sängen med mig och lyssnat på alla tankar som dykt upp under kvällen. Bara fått gosa, mysa och gråta med. Nu ligger jag istället här ensam. Ingen hemma annat än jag, mörkret och saknaden. Och ni ska veta att det är längesen jag gråtit så här mycket. Det är längesen jag gråtit mig till sömns...

Jag är usel på att ta farväl, om det så bara är på återseende eller för gott. Jag klarar inte av att säga hejdå. Mitt hjärta brister lika mycket varje gång. När jag var liten och vi var på besök hon min moster i Ekenäs, ett par dagar under somrarna och ibland även vintrarna, grät jag lika hysteriskt varje gång vi åkte iväg hemåt. Jag kunde bara inte säga hejdå. Det tog för hårt.

Samma är det ännu. Jag klarar inte av att säga hejdå till någon eller något, gör det alltid med sorgen så nära och tårar som oftast rinner i smyg. Men ikväll är saknaden enorm. Det hjälper ju inte direkt att se igenom foton heller, då saknar man ju bara ännu mer.

Kan du inte komma och ge mig en stor kram.