Hjälp!,

Jag glömde en nyckel idag.

Jag sov bort hela dagen.

Jag mådde så otroligt dåligt imorse.

Jag trodde verkligen jag visste vad jag höll på med,

jag trodde det var ett säkert spel att spela.

Jag ville vara bra, duktig, snäll flicka.

Nu är jag bara destruktiv.

Fan vad jag hatar det ordet också.

Destruktivt duktig.

Just nu är jag bara rädd.

Jag är livrädd för hur jag reagerar på olika saker,

jag är livrädd för mig själv.

Jag är så rädd att jag ständigt flyr.

Har ingen lust att prata med Henne heller.

Är rädd för Hennes frågor.

Är rädd för att riktigt tänka efter och rota i tankarna.

Är rädd för att sitta där, öga mot öga, och försöka få ord på det jag känner.

Är rädd för att jag börjar gråta.

Men det som fortfarande skrämmer mest är att jag just nu inte vet åt vilket håll jag skall ta mina steg, för att inte göra saken värre. Jag vet inte hur jag skall ta det lugnt mera, har inte en aning om vad man gör då man "bara är hemma". Snälla nån, kom och ta mig i famnen. Säg de orden jag vill höra och lär mig hitta lugnet igen. Jag ber.

Jag flyr,

Ikväll hinner jag inte tänka,

kanske lika så bra.

För jag mår verkligen inte bra just nu..

Det går tvärt neråt,

och det värsta är att jag är medveten om det.

Men snart åker jag iväg.

Först till Polen och Tyskland.

Sen Helsingfors.

Sen Ungern.

Sen Pargas.

Jag flyr.

Klockan är redan dag,

Jag ligger i sängen ännu, fast klockan redan är dag.

Jag ligger och stör mig på ljudet av ivriga fingrar mot tangenter, när jag så innerligt vet att det inte är jag som framkallar ljudet. Det är någon annan som är effektiv, medan jag själv bara ligger i sängen.

Jag kommer mig inte upp ur sängen idag. Finns ingenting av mening som behöver göras.

Jag ligger och slösar bort min dyrbara tid med att surfa omkring på huvudlösa hemsidor, tillsammans med ett megadåligt samvete som ligger och gnager. Jag ligger och bråkar med en hundvalp, allting bråkar med mig nu. Till och med finaste K var emot mig igår...

Kanske jag kommer mig upp tills träningarna ikväll. Nej, jag MÅSTE upp tills träningarna ikväll. Har redan råddat in mig i alldeles för mycket kaos. Fy sjutton!

Undrar när jag klarar av att ställa mig upp, visa hur det är och lyfta av locket som stänger in allt som behöver komma ut?

Jag behöver en vändpunkt,

Jag vill bara lägga mig ner och skrika;

Nej jag skall inte gå den vägen, jag ska verkligen inte det!

Men jag vet faktiskt inte hur jag skall ta mig ur detta mer.

Jag vill ju inte ge upp, det är ju som att förlora.

Jag skulle behöva någon som varenda kväll peppade mig,

som varenda kväll påminner mig om varför jag gör det,

som varenda kväll får mig att verkligen kämpa...

Det gick så bra i våras ju, jag var verkligen på väg. Men nej.

Jag borde bara få sätta mig ner och prata med någon som vet vad allt detta innebär och som varit med om denna resa. Tror det skulle ge mig klarsyn på en hel del tankar, tror det skulle få mig att vända.

Små vita lögner,

Här går jag då med min Diagnos Duktig bok i handen. Det blåser höstvindar i mitt hår, och den enda tanken som åker genom mitt huvud är; jag orkar inte mera.

Jag träffade Katja ikväll. Vi gick och pratade i lite på en timme. Och jag hatade mig själv så innerligt efter den timmen. Fan då jag aldrig får sagt det jag vill ha sagt.

Jag är så arg på mitt ständiga skratt, jag vill inte höra det mer. Jag vill vara äkta, här och nu och sluta stänga inne alla känslor.

Men hur gör man då man är fånge i ekorrhjulet? Hur klarar man sig igenom en mörk höst och en ännu mörkare vinter?

Jag kan ju inte ens gråta för mig själv längre, det finns inga tårar. Allting känns bara så överväldigande och jobbigt. Jag skulle bara ha lust att sätta mig i bilen, musiken på för fullt och köra ner i första bästa dike. Jag behövs ju ändå inte, jorden snurrar på likadant som förr, även om jag inte hjälper till.

Jag satte mig ner på en sten ikväll.

Jag flydde allting som hade med verkligheten att göra och satte mig ner i den lilla skogsdungen.

Månen lyste ovanför mig och det var kallt.

Jag kunde inte tänka.

Jag kunde inte gråta.

Jag kunde fan ingenting.

Jag kan inte ens känna igen mina egna känslor mer.

Till sist trängde mörkret på och fingrarna blev kalla.

Vad skall jag ta mig till?

Jag är fan så dum i huvudet!

Så ljög jag för min bästa vän ikväll. Små vita lögner...

Samtal människor emellan,

Det mitt hjärta skriker efter är ett samtal.

Ett samtal mellan mig och en vanlig vuxen människa.

En chans att få fråga, undra, gråta och vara svag.

En chans att få tröst och all tid i världen.

Få en varm kram och empati. Varför är det så svårt?

Det är höstkvällar som denna som jag längtar efter en person som vill komma ut och gå, eller sätta sig ner vid matbordet, för att bara prata. Ingen som skyndar iväg och lyssnar med ett halvt öra och ingen som sprider ordet vidare. Utan det enda jag längtar efter är en vanlig vuxen människa som vill lyssna, vill försöka förstå och vill ta sig tid.

Jag har så många ord och tankar som borde få komma ut ur mitt huvud. Men då den stunden aldrig kommer. Jag går och längtar och längtar, men alltid kommer denna hets och stress emot. Antingen är det den vuxna som har bråttom eller så är det jag. Aldrig tas tiden för att bara sätta sig ner och prata sönder ett par timmar. Aldrig.

Sen är jag också rädd. Jag är rädd för att sitta ansikte mot ansikte med någon och avslöja mina djupa tankar. Om jag skriver går det hur lätt som helst, men när det kommer till att öppna munnen och berätta går det bara inte. Jag skrattar bort allting och hatar mig själv så innerligt för det. Varför kan inte jag visa mig svag någon gång? Varför måste alltid jag vara den som är stark?

Men jag längtar och drömmer om den stunden. Jag önskar att en människa med ett stort hjärta ringer upp mig och ber mig komma ut på en promenad för att bara tala. Säg att nu gäller det och nu vill jag höra vad du tänker. Lyssna, se mig djupt i ögonen och säg att du finns här just nu, bara för att prata med mig.

Den stunden kommer jag att vara världens lyckligaste människa. Den stunden kommer jag att växa något enormt. Den stunden kommer att finnas med mig hela livet. Men än så länge väntar jag bara..

Duktiga tjejer,

Ni vet de där äckligt DUKTIGA människorna som alltid fixar allting och alltid klarar av det som måste göras, och ofta också med ett leende på läpparna. Ni vet de där DUKTIGA tjejerna som har ena foten in i nästa liv och är omtyckt av många fina människor. Ni vet de där DUKTIGA eleverna som svarar rätt och skriver höga vitsord. Ni vet de där DUKTIGA tjejerna som...

Här är en av dem.

Här är en tjej som har en självkänsla i bottnen,

en tjej som har stora drömmar, men bara en kropp,

en kropp som skriker efter vila och lite ompyssling.

En tjej som kör på i 120 trots att stop-skylten kom emot för flera kvarter sedan.

Jag håller rakt ut sagt på att köra slut på mig själv.

Jag faller pladask för förkylningar och inflammationer.

Men trots att kroppen säger emot ser jag det att springa in i väggen som någonting spännande. Att totalt få köra in huvudet i betongen och sedan falla till bottnen. Men det som lyser mest i mina ögon är att sedan få ett ord på felet, ett ord som alla människor nuförtiden vet att existerar, en diagnos att falla tillbaka på. Att få en chans att vara svag och gråta. Att få en chans att börja om totalt från noll och sakta men säkert klättra uppåt igen.

En av de tjejer som saknar en man vid sin sida och som har en förmåga att känna sig som jordens mest ensamma person. En av de tjejer som pratar med en psykolog, och hatar det mer än allt annat. En av de tjejer som vill så mycket, men har så lite tid. Och en av de tjejer som bara känner att hon duger då hon får prestera.

Här är jag.

Glad och sprallig när man möter mig,

men ack så innerligt trött på allting.

Och när jag skriver, så kommer det från hjärtat.