Jag träffade Katja ikväll. Vi gick och pratade i lite på en timme. Och jag hatade mig själv så innerligt efter den timmen. Fan då jag aldrig får sagt det jag vill ha sagt.
Jag är så arg på mitt ständiga skratt, jag vill inte höra det mer. Jag vill vara äkta, här och nu och sluta stänga inne alla känslor.
Men hur gör man då man är fånge i ekorrhjulet? Hur klarar man sig igenom en mörk höst och en ännu mörkare vinter?
Jag kan ju inte ens gråta för mig själv längre, det finns inga tårar. Allting känns bara så överväldigande och jobbigt. Jag skulle bara ha lust att sätta mig i bilen, musiken på för fullt och köra ner i första bästa dike. Jag behövs ju ändå inte, jorden snurrar på likadant som förr, även om jag inte hjälper till.
Jag satte mig ner på en sten ikväll.
Jag flydde allting som hade med verkligheten att göra och satte mig ner i den lilla skogsdungen.
Månen lyste ovanför mig och det var kallt.
Jag kunde inte tänka.
Jag kunde inte gråta.
Jag kunde fan ingenting.
Jag kan inte ens känna igen mina egna känslor mer.
Till sist trängde mörkret på och fingrarna blev kalla.
Vad skall jag ta mig till?
Jag är fan så dum i huvudet!
Så ljög jag för min bästa vän ikväll. Små vita lögner...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar