Mitt huvud snurrar av tankar om filmen Zozo som jag fick ta del av på Filmfestivalen.
Se trailern så får du en inblick om vad den handlar om.
----------
Zozo är världens gulligaste pojke som vill fly sitt stridshärjade land och åka iväg till sin farmor och farfar i Sverige. Hela Zozo's familj är på väg när staden de bor i plötsligt bombas. Zozo's liv förändras på några få sekunder och vi får sedan följa med honom vidare.
Jag satt bredvid min fina Emina under filmen och tack vare att hon var där väckte det vi såg än mer tankar hos mig. Tankar om hur mycket vi tar för givet, hur mycket vi lever efter våra inlärda mönster och normer och hur svårt det är för en utomstående att ta sig in.
Mina tankar gick till hur människor faktiskt överlever krig helt mentalt. Hur de klarar av att komma till ett helt nytt land och börja om. Hur de klarar av att ta till sig ett helt nytt språk, oskrivna normer och hur de hittar tryggheten i livet igen.
Jag vill ta som exempel en scen från filmen. När Zozo kommer till en svensk skola blir han snabbt en av de mobbade. Vi som är födda i välfärdslandet frågar direkt vad han tänker, vad han känner. Men hur skall en liten pojke kunna beskriva sina känslor på ett språk som inte är hans? Hur skall han kunna förklara för de vuxna människorna att han kommer från en helt annan verklighet och har tagit sig igenom mycket mer sorg än vad många någonsin gör här uppe i Norden.
Hur skall han bli förstådd, när vi inte ens försöker förstå? När vi bara ser världen ur eget perspektiv och vår verklighet, hur ska vi då ärligt kunna hjälpa en pojke på 10 år som kommer hit från kriget?
Emina tog sedan i diskussionen upp en sak tål att funderas på. Barn tar till sig språk och nya kulturer så mycket snabbare än vad vuxna människor gör, barn anpassar sig på ett helt annat sätt. Fortsätt på mobbningsexemplet ovan. Rektorn i filmen kallade in båda parterna i mobbningsfallet till sitt rum och även Zozo's farfar kom med på mötet. Rektorn ville diskutera det som hänt och reda ut det på det sätt han hade blivit lärd. Det tog inte många minuter innan mötet totalt spårade ur, varför det då? Jo, Zozo kanske verkade integrerad i den verklighet rektorn levde i. Men det betyder inte att Zozo's farfar var det.
Det togs återigen för givet att reda ut saken enligt våra normer. Där farfar kom ifrån redde man ut saker med knytnävarna och hårda ord, han visste inte att man här sätter sig ner och diskuterar igenom problemen. Men hur skall han förstå det, då han aldrig blivit lärd det?
När människor från en helt annan verklighet kommer in i vårt land måste vi lära dem våra normer och traditioner så långt det går. Vi måste ta emot dem och respektera dem som människor. De behöver exakt lika mycket respekt, kärlek och medmänsklighet som alla vi andra, om inte än mer. Vi måste lära varandra om de kulturer vi har och kommer ifrån och de sätt vi handlar på.
Det hjälper inte att de som kommer hit förstår oss, vi måste också göra ett ärligt försök i att förstå dem. Lite mer ömsesidighet tack.
Jag satt i kväll och funderade för mig själv. Blev helt paff av filmen och alla aha-tankar den väckte. Jag är faktiskt bara en av dem som levt i en skyddad värld långt från alla hemskheter Zozo, Emina och många fler upplevt som sin verklighet. Jag har inte ens chans i världen att förstå de upplevelserna och sorgerna som de människorna klarat sig igenom. Men tack vare dem kan jag spräcka fördomar och ändra attityder. Varför skulle vi, Finland, som det välfärdssamhälle vi är, inte ta emot människor som flyr för sitt liv? Varför skulle vi inte ge de människorna en ärlig chans att anpassa sig i vårt land och berika oss?
Jag vill sen ännu avsluta med det som Rasmus Isomaa, en av deltagarna i paneldiskussionen tog upp. Han sa att hellre bor man i ett krigshärjat land med sin familj där man är och känner sig älskad, än alldeles ensam i vårt välfärdssamhälle.
Fundera på det ni. Och fundera på dehär orden nästa gång ni kommer i kontakt med en människa från ett annat land.
Och en stor kram till vår fina Emina!
