Äntligen hemma,

Jag är äntligen hemma efter en maraton-lång dag. Jag ville verkligen tro på att den här dagen skulle bli bra. Att jag kunde avsluta kapitlet UngMartha på ett bra sätt och åka hem.

Men nej. Senast jag grät på Helsingfors flygfält var när vi mellanlandade där på väg hem från Polen och vår mardrömsresa. Just åkte jag gråtandes hem från exakt samma gate som den kvällen i oktober för alldeles för många månader sen. Tacka vet jag att Soffans mamma var på samma plan så jag fick en kram värd mer än alla andra. 

Men jag vet inte vad jag skall säga. 
Godnatt tror jag är bästa alternativet.
Imorgon är det SFP's riksdagsturné som gäller,
så nu tänkte jag hinna sova ett par timmar innan det bär iväg igen.

Godnatt, vi hörs imorgon!