Det mitt hjärta skriker efter är ett samtal.
Ett samtal mellan mig och en vanlig vuxen människa.
En chans att få fråga, undra, gråta och vara svag.
En chans att få tröst och all tid i världen.
Få en varm kram och empati. Varför är det så svårt?
Det är höstkvällar som denna som jag längtar efter en person som vill komma ut och gå, eller sätta sig ner vid matbordet, för att bara prata. Ingen som skyndar iväg och lyssnar med ett halvt öra och ingen som sprider ordet vidare. Utan det enda jag längtar efter är en vanlig vuxen människa som vill lyssna, vill försöka förstå och vill ta sig tid.
Jag har så många ord och tankar som borde få komma ut ur mitt huvud. Men då den stunden aldrig kommer. Jag går och längtar och längtar, men alltid kommer denna hets och stress emot. Antingen är det den vuxna som har bråttom eller så är det jag. Aldrig tas tiden för att bara sätta sig ner och prata sönder ett par timmar. Aldrig.
Sen är jag också rädd. Jag är rädd för att sitta ansikte mot ansikte med någon och avslöja mina djupa tankar. Om jag skriver går det hur lätt som helst, men när det kommer till att öppna munnen och berätta går det bara inte. Jag skrattar bort allting och hatar mig själv så innerligt för det. Varför kan inte jag visa mig svag någon gång? Varför måste alltid jag vara den som är stark?
Men jag längtar och drömmer om den stunden. Jag önskar att en människa med ett stort hjärta ringer upp mig och ber mig komma ut på en promenad för att bara tala. Säg att nu gäller det och nu vill jag höra vad du tänker. Lyssna, se mig djupt i ögonen och säg att du finns här just nu, bara för att prata med mig.
Den stunden kommer jag att vara världens lyckligaste människa. Den stunden kommer jag att växa något enormt. Den stunden kommer att finnas med mig hela livet. Men än så länge väntar jag bara..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar