Ni vet de där äckligt DUKTIGA människorna som alltid fixar allting och alltid klarar av det som måste göras, och ofta också med ett leende på läpparna. Ni vet de där DUKTIGA tjejerna som har ena foten in i nästa liv och är omtyckt av många fina människor. Ni vet de där DUKTIGA eleverna som svarar rätt och skriver höga vitsord. Ni vet de där DUKTIGA tjejerna som...
Här är en av dem.
Här är en tjej som har en självkänsla i bottnen,
en tjej som har stora drömmar, men bara en kropp,
en kropp som skriker efter vila och lite ompyssling.
En tjej som kör på i 120 trots att stop-skylten kom emot för flera kvarter sedan.
Jag håller rakt ut sagt på att köra slut på mig själv.
Jag faller pladask för förkylningar och inflammationer.
Men trots att kroppen säger emot ser jag det att springa in i väggen som någonting spännande. Att totalt få köra in huvudet i betongen och sedan falla till bottnen. Men det som lyser mest i mina ögon är att sedan få ett ord på felet, ett ord som alla människor nuförtiden vet att existerar, en diagnos att falla tillbaka på. Att få en chans att vara svag och gråta. Att få en chans att börja om totalt från noll och sakta men säkert klättra uppåt igen.
En av de tjejer som saknar en man vid sin sida och som har en förmåga att känna sig som jordens mest ensamma person. En av de tjejer som pratar med en psykolog, och hatar det mer än allt annat. En av de tjejer som vill så mycket, men har så lite tid. Och en av de tjejer som bara känner att hon duger då hon får prestera.
Här är jag.
Glad och sprallig när man möter mig,
men ack så innerligt trött på allting.
Och när jag skriver, så kommer det från hjärtat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar