Ikväll brast mitt hjärta en gång till, när jag bara önskade att min lilla Martha skulle ha legat här i sängen med mig och lyssnat på alla tankar som dykt upp under kvällen. Bara fått gosa, mysa och gråta med. Nu ligger jag istället här ensam. Ingen hemma annat än jag, mörkret och saknaden. Och ni ska veta att det är längesen jag gråtit så här mycket. Det är längesen jag gråtit mig till sömns...
Jag är usel på att ta farväl, om det så bara är på återseende eller för gott. Jag klarar inte av att säga hejdå. Mitt hjärta brister lika mycket varje gång. När jag var liten och vi var på besök hon min moster i Ekenäs, ett par dagar under somrarna och ibland även vintrarna, grät jag lika hysteriskt varje gång vi åkte iväg hemåt. Jag kunde bara inte säga hejdå. Det tog för hårt.
Samma är det ännu. Jag klarar inte av att säga hejdå till någon eller något, gör det alltid med sorgen så nära och tårar som oftast rinner i smyg. Men ikväll är saknaden enorm. Det hjälper ju inte direkt att se igenom foton heller, då saknar man ju bara ännu mer.
Kan du inte komma och ge mig en stor kram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar