Vi var och satt ljus på graven idag.
Tystnaden gjorde en påmind om hur mycket det hänt denna höst,
hur mycket det varit att orka med,
men samtidigt hur stark jag sist och slutligen varit.
Man hittar nog styrkan inom sig när den behövs,
det är en sanning jag tror stenhårt på nuförtiden.
När alla andra ikväll bestämde sig för att festa hjärncellerna av sig,
bestämde sig Jessica och jag för en promenad i det härliga vädret.
Åh vad jag älskar den flickan.
3 och en halv timme senare,
och säkert 15 km.
Bestämmer vi oss,
klockan halv ett denna natt,
att nu måste vi nog ta oss hem igen.
Men känslan efter den här kvällen är obeskrivbar.
Så ljuvligt!
Vem behöver supa hjärncellerna av sig varje dag,
och dessutom betala för det,
när man istället kan bli så rik.
Rik på känslor och vänskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar