Nu kommer ingen att orka läsa igenom det här inlägget då det blev så långt, det är så bloggvärlden brukar fungera. Men hör du också till den lata blogg-generationen så kan du återkomma ikväll och se på resten av Parisbilderna istället!
Jag har den äran just nu att få arbeta på ett jobb där arbetsklimatet är ungt och fräscht. Där personalstyrkan består av både män och kvinnor och arbetstagarna jobbar med projekt och en organisation de brinner för. Det finns alltid någon man kan fråga ifall det är problem med nåt och det finns alltid någon som svarar. Och mycket tack vare den här arbetsplatsen (och lite kurser i arbetslpatspsykologi) har jag fått upp ögonen för hur misstänksamma, trötta, energilösa och oinspirerade människor blir när arbetsklimatet innehåller avundsjuka, rivalitet och en obefintlig kommunikation till kollegorna.
Arbetslivet är en generellt modifierad version av högstadiets korridorer. Jag hade en vision om att komma ifrån högstadiet när tonåren äntligen skulle vara över. Men trotset, de extrema klädstilarna och hårfrisyrerna, rangordningen och skitpratet är översatt till arbetsspråk istället och förekommer minst lika ofta på arbetsplatsen som i högstadiet.
Jag önskar att alla (inklusive jag själv) fick gå en kurs i att tala rakt ut, eller ens föreslå ett äkta bråk (som fina Emina alltid talar om) för att reda ut konflikterna och sen kunna gå vidare. Istället verkar det som om arbetsplatserna sparar på gamla spöken och bråk i luften, reder aldrig ut dem utan talar lite skit först och bäddar sen ner dem i väggarna, tavlorna och skåpen.
Red ut de små problemen med dem de handlar om och gå sedan vidare. Life goes on och det finns ett jobb att sköta. Låt inte konflikter och missförstånd rubba ett fint arbetsklimat. Gömmer det sig gamla spöken i skåpet så blossar de förr eller senare upp igen. Bestäm en träff när det finns tid att diskutera och se till att alla parter få tala. Mer grundläggande regler i konflikthantering än så hittar du inte, men ack så svårt det kan vara när någon måste ta tag i det på riktigt...
Det är inte lätt i högstadiet, men inte är det alltid lätt i arbetslivet heller. Jag har ingen arbetserfarenhet att tala om bland alla er som läser. Men jag ser desto mer och tycker det är synd att förmän och chefer inte vågar ta sitt ansvar. Varför så konflikträdda? Ingen dör av lite bråk och skrik, i värsta fall rensar det luften och problemet löser sig. Gör det inte det, ta då in en tredje part och tala.
He va he.
Nu är det mat.
So long!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar