Idag är det två år sedan mardrömsresan. Åren flyger iväg när man tänker tillbaka på våra dagar i Polen. Känslorna väcks till liv och alla detaljminnen som finns kvar från den morgonen.
Morgonen då vi spända och nyfikna satte oss i bussen för att åka iväg till Berlin. Vi hade en perfekt utekväll bakom oss och alla var på gott humör. Men allergierna ställde till det. Vi satt en, två och fyra timmar och väntade. Ambulanser, första hjälp och till sist poliserna på plats. Alla förstod, ingen vill säga det högt.
Känslan som fanns i konferensrummet när lärarna tårögda fick händelserna i ord. Den hysteriska gråten som bröt ut och den totala hjälplösheten. Känslor som härjade vilt och en sån enorm tomhet. Det var inte sant. Man råkar inte ut för dödsfall på skolresor.
Hemresan. Vår norska, underbara guide. Minnesstunden på flygfältet i Helsingfors. Mottagandet på flygfältet i Vasa. Krisgrupper, debriefing och samlingar. Tomhet, stillhet och uppgivenhet. Vardagen som kom emot. Begravningen och massor med tårar.
Idag är det två år sen. Fortfarande minns jag allting som igår. Två år är ingenting för de som sörjer. Ta hand om er Annette och Rainer.
Det är fest på
Vintergatan ikväll
Vintergatan ikväll
och alla hon känner
skall komma
Hon gör sig fin
i månens glans
Fäster kometer
i håret
Nu tar hon på
sina orionpumps
och pudrar kinderna
med stjärndamm
Åh hur hon rör sig
hon virvlar fram
hon formligen
strålar av lycka!
I stegen piskas
norrskenet ut
över skyar
och himlavalven
Vi jordefolk pekar
och viskar förtjust
Titta, vår Emilia dansar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar