Känner ingenting,

Det finns inga ord.

Ingenting alls.

Jag vet inte om jag förstår.

Jag vet bara att jag aldrig mått sämre.

Jag har aldrig förr gråtit non-stop en hel dag.

Jag har aldrig hatat att befinna mig i skolan

som idag under minnesstunden.

Det var hemskt att möta resten av vännerna på flygfältet ikväll.

Men Katja var där.

Jag fick en kram och jag fick prata en stund med henne.

Det värmde hjärtat,

och fick fram 100 tårar till.

Nu orkar jag snart inte mera.

Har aldrig mått sämre.

Verkligen.

Tomhet.