Men på ett positivare sätt än under veckan som varit.
Hon är fin den där människan som orkar ge av sig,
kväll efter kväll.
Jag börjar mer och mer tro på att det finns en mening bakom allt som händer,
trots att jag inte ville tänka den tanken under dagarna i chock,
då var allt fel och orättvist.
Men jag lever,
jag är inte dödligt sjuk i alla fall
och jag omges av jordens mest underbara människor.
Och skulle inte allt detta ha hänt,
är det ett par underbara jag aldrig skulle ha kommit i kontakt med.
Så det är väl bara att tacka och ta emot.
Men trots det fina saknar jag min sömn mer än någonsin.
Jag har alltid sovit bra, överallt.
Men nu vägrar kroppen slappna av och somna..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar