Det känns som om jag inte hör hemma här mera.
Det känns som om vardagen stänger ut mig.
Jag är trött och ser saker och ting på ett helt annat sätt än vanligt.
Det känns som om vännerna i skolan inte är vänner längre.
Det känns som om de bara ger mig långa blickar varje gång jag går förbi.
Jag känner mig så otroligt efter och på något sätt utfryst.
Idag satte jag ihop en finska presentation på 7 minuter.
Jag trodde inte det skulle gå, men jag klarade det.
Men jag orkade inte ens vara lite stolt.
Vad är det att vara stolt över va?
Vad gör jag för fel när vännen bara ryggar tillbaka?
Vad händer?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar