Fina underbara,

Jag gick ut med den lilla hundvalpen,

hon som alltid vet vart hon är påväg,

hon som alltid tar dagen som den kommer och älskar att gosa i sängen.

Det var fullmåne och kallt,

och frisk, kylig luft svepte emot min längtan.

En innerlig längtan efter att ha dig där bredvid mig

på promenad med en liten hund.

Längtan efter att få tömma mitt huvud på tankar

och vila djupt i dina ögon.

Men rädslan tog till och med emot i tankarna,

jag ville så gärna ringa dig och undra om du har tid att prata.

Tid för mig. Tid.

Men rädslan och osäkerheten tog emot.

Du fina underbara, jag är rädd.

Men inte för dig, utan för mig själv.