JAG VILL,

Jag bara sitter och stirrar, tåg hem är mysigt, men börjar vara för vardagligt för att ens vara liiiite spännande...

Får absolut ingenting gjort.

Men jag drömmer och jag funderar.

Jag har två alternativ.

Antingen kör jag in i väggen totalt eller så byter jag riktning nu.

Satt och läste favoritförbundets tidning och tänkte tillbaka på vännens ord idag på kansliet.

Jag har bara två alternativ.

Måste intala mig själv att antingen slutar jag som människa nu,

eller så skaffar jag tillbaka mitt liv och uträttar storslagna planer.

Det är bara det att jag inte riktigt vågar tro på mig själv ännu.

Jag vet någonstans innerst inne att jag kan, men på samma gång tar den förbannade jantelagen över och skriker "va fan skulle du vara bättre än någon annan för?". Och nej, jag vill inte vara bättre än någon annan,

jag vill bara själv kunna känna att "nu gjorde jag det, bra jobbat!"

Funderar seriöst på att bli vän med mig själv nu.

Varför skall jag träna till maratonloppet som jag redan vet att jag förlorar?

Varför inte ta tid för mig själv, ta hand om mig själv, äta och sova?

Vad är det som driver mig till detta vansinne?

Varför kan jag inte vara med mig själv en kväll?

Jag vill ju bara vara bra,

jag vill bara få höra att jag duger, också då när jag inte lagt fram ett felfritt arbete på bordet framför dig.

Jag vill veta att även jag kan andas i denna värld utan att må dåligt och utan att behöva vara en del av den mörka statistiken då det kommer till flickor.

Jag lovar att jag någon dag här inom den närmaste tiden skall ställa mig upp i ett högstadium och berätta min historia för de flickorna.

Det var det jag ville höra när jag gick i högstadiet och alla dog ifrån mig och alla försvann, på ett eller annat sätt.

Jag vill kunna erbjuda de vilsna flickorna en liten tröst i vardagen, trots att jag helst av allt skulle vilja fixa storasystrar åt dem.

Varenda en högstadieflicka har funderingar och tankar hon vill dela med någon annan.

Det är så mycket jag skulle vilja förverkliga när det kommer till flickor och speciellt flickor som jag själv.

Jag är inte själv på topp ännu, inte ens nära. Men det är just det som är så mänskligt. Om någon själv väljer att ställa sig upp och berätta om någon sjukdom eller livskris som den gått igenom, så är det alltid efteråt, flera år efter att den personen blivit frisk. Jag vill bara så gärna dela med mig, försöka förebygga flickornas hälsa, för jag vill inte att de skall ner i gropen, jag vill att de skall må bra!

Och jag lovar er en sak.

Om ingen anställer mig snart, eller ens ger mig ett deltidsjobb eller fast ett par månaders jobb, så startar jag en egen förening och gör det själv. Fine, jag är inte den bästa på att ta hand om mig själv, men jag har ännu förmågan att ta hand om andra och jag tänker inte stå och se på när flicka efter flicka rasar, vi unga är för sjutton morgondagens framtid!! Hur skall det gå till i morgon om ingen av oss orkar ut i arbetslivet?

Jag har skickat vän efter vän till sjukhuset när deras kloka bantning gått för långt, gång på gång. Jag har polisanmält biltjuvar och snattare. Jag har ringt nödcentralen under fester. Jag har mist alldeles för många nära och kära. Jag har varit ögonvittne till olyckor och jag har själv tagit tag i min värld och gått till den där skräckinjagande psykologen och kuratorn. Jag har vågat bli vän med människor mycket äldre än mig själv och jag har själv levt 18 år på denna jord. Jag vet inte nära på så mycket som vilken människa som helst äldre än mig vet, och kommer inte i närheten av den livserfarenheten. heller Men jag har VILJAN. Det finns så många oskrivna regler som säger att gymnasieelever inte kan, inte orkar och inte är tillräckligt mogna för vissa saker, som att jobba till exemple. Jo, jag håller med. Men hjälp mig då någon som kan det.

Förlåt för långa texter, men jag är bara så trött på att ständigt stå på sidan om och se på. Jag vill kunna göra någonting konkret. Men världen vi lever i springer inte direkt emot en med öppna armar när man som 18-åring vill göra någonting gott. Det finns liksom inget direkt forum att gå till som Finlandssvensk och få igenom sitt projekt eller idé. Jo visst kan du gå till närmaste förening som värnar om ungdomar, men räkna med att jobba i ihjäl dig och inte få en cent som tack.

Jag har nog av frivilligt arbete redan nu, på gränsen till att gå under faktiskt. Därför ställer jag mig nu trappsteget högre upp och kräver betalt för det jag gör.

By the way, så hatar jag att åka Pendolino. Tacka vet jag Intercity tåg.