Hon med stort H,

Jag var otroligt skeptisk när jag öppnade den bekanta dörren in till Henne.
Det känns som ett så enormt steg att sätta sin fot i Hennes rum.
Men jag gjorde det.

Det kom frågor om resan,
om relationer och om känslor.
Jag var skeptisk.
Jag hatade mig själv under hela samtalet,
fick inte ut ett enda rätt ord.
Tänkte bara på att hålla tillbaka gråten som ville ut.

Men när vi sedan bytte bord och skulle komma överens om en ny tid,
kom känslorna till ytan.
Jag bara satt och stirrade.
Hon konstaterade högt för sig själv att nu var det någonting som fastnat i mina tankar.
- Jag saknar min mormor och morfar, sade jag och blev tyst igen.
Håll tillbaka tårarna. Kämpa, kämpa.
- Vad är det du tänker på just nu? Vad är det du saknar?
- Alla minnen kommer fram, alla stunder med dem och allting jag ångrar.
- Vad är det du ångrar?
- Att jag inte besökte dem oftare, att jag inte satte min fot på sjukhuset där de var inlagda. Att jag inte sade rakt ut hur mycket jag älskade dem. Jag svek dem..

Vi satt där kanske en kvart ännu efter att vi egentligen avslutat vårt samtal.
DÅ kom hon nära känslorna,
DÅ var det nära att brista.
Men jag höll ihop,
jag klarade mig.

Vi konstaterade att jag borde se detta som en chans.
Allt som hänt nu är bara en chans för mig att förenas med min sorg efter mormor och morfar.
För det är den som plågar mest just nu.

Sedan kom samma gamla samtalsämne på tal igen.
- Kan du inte komma hem till din mamma idag och berätta för henne att du saknar hennes föräldrar? Vad du ångrar och vad du minns.
- Nej, det går inte. Jag vågar inte.

Hon ville ha mig att prata med mamma idag.
Jag klarar det inte.
Jag vill bara bort härifrån.