Dagens gruppsamtal kanske var det värsta någonsin,
Hennes blick tog innerligt sjukt.
Den där ilningen till känsla kom på besök,
och hela min kropp vägrar fatta vad som hänt.
Jag är så trött, totalt utmattad.
Men skulle helst av allt bara sätta igång och göra massor med saker.
Vara aktiv dygnet runt, hela tiden.
Helt enkelt inte behöva tänka alls.
Jag kan ju ändå inte sova så.
Katja var med på minnesstunden idag.
Den stunden var kanske värsta hittills.
Rektorn som återvänt från Grekland inatt stod och skulle hålla ett tal,
hon fick inte fram ett ord mellan tårarna,
jag dog en liten bit till...
Jag fick sitta och krama Katja, gråta i hennes famn, krama henne ännu lite hårdare.
Det var nog det som behövdes,
en öppen famn som vågade vara där och ta emot mig.
Någon som hade svar på tal, trots att det inte finns några rätta svar.
Min Katja är guld värd, mer än så.
Jag känner mig så levande död som man bara kan göra.
Jag borde äta, borde sova.
Men det finns inga krafter.
Jag känner mig så slut som människa.
Finns ingen mening med någonting mer.
Finskapapprena skrattar hånfullt åt mig från matbordet,
jag hör det ändå upp i övrevåningen.
Jag har inte en hjärncell som kunde koncentrera sig på abverb och adjektiv på ett annat språk,
orken finns bara inte.
Gick till kansliet för att komma på andra tankar.
Pratade med Petra,
grät med Petra.
Hon är också en ängel i sig.
Vi planerade framtiden igen en gång,
jag älskar att sitta där och prata.
Hittade så pass mycket kraft där att jag kunde köra hem utan att vara en gråtande trafikfara.
Har ingen aning om hur dagen fortsätter,
vet bara att det är oändligt långt kvar av denna jävla dag.
Vet bara att det är otroligt långt kvar inom sorgens murar.
Jag orkar verkligen inte..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar