Huvudstaden,

De piloterna som flög ner mig idag gjorde kanske världens bästa landning i Helsingfors. Så sjuttons långsamt och försiktigt att jag blev riktigt chockad. Måsta ta en titt ut genom fönstret och verkligen försäkra om att vi inte svävade ovanför marken ännu. Wow, säger jag bara! Min Munkens bisalva blev kvar i planet. Men det är en världslig sak!

Så hann vi med ett glas vin före Bunden. Jag säger bara att min Frida kan det där med att överraska, verkligen! Men det måste upplevas för att förstås. Och jag lovade att inget säga. Men den damen gjorde mig riktigt glad!

Bunden var en sådan där pjäs som kom en nära inpå. Många meningar och repliker träffade så otroligt, innerligt rätt att jag nästan blev rädd. Tror varenda en i publiken kände igen sig i någon av tankarna, men att många kanske inte direkt ville erkänna det. Personerna i pjäsen var en son och en pappa. Men för att kunna relatera och fundera på det som sades bytte åtminstone jag ut personerna till de som stod mig nära, och ibland även till mig själv. Det var lite som att stiga ur livet och vara en iakttagare för en stund. Kände inte bara igen mig själv heller, utan många av de nära och kära runt omkring mig med.

Måste låta funderingarna smälta ännu.

Blir alltid tyst efter sådana pjäser, de väcker så många tankar.

Men nu skall jag sova.

Imorgon är det väckning lika äckligt tidigt som när det är skrivningar.

Och imorgon skall jag vara en aktiv suppleant på SU's förbundsstyrelsemöte.

Så det så!

Kram och gonatt.

Och tack Frida för ikväll.