Tröttis,

Varning för världens klago-inlägg.

Man skall aldrig sova kortkorta nätter före sådana här dagar. Det har varit non-stop minutprogram i alltför många timmar nu. Jag går på högvarv om det ens räcker för att beskriva hjärnaktiviteten just nu. Höll skoljumppa åt åttorna imorse. Gick helt okej nog och ungarna verkade i varje fall ha roligt. Jag sprang in via skolan för att säga hej åt några favoriter och gick sedan iväg till kansliet. Planerade och funderade med Petra och hann iväg för att köpa mitt allt-i-allo-häfte före bussen hem. Iväg och hålla genrepet för alla tävlingstrupper. Mycket publik och glada, nervösa flickor. Vårt program gick rakt åt skogen, men som tur var inte tränaren på plats, så vi behövde inte höra någon offentlig utskällning. Efter nästan tre timmars träning kom jag hem och somnade, tillsammans med hunden, på mammas och pappas säng. Vaknade 5 minuter senare av att Soffan ringde på dörren. Då var det bara att tillsammans med huvudvärken sätta igång med alla anmälningslistor och fundera ut allt praktiskt arrangemang. Alltså det bara kokar inom mig på grund av alla de där finska tävlingarna. GAH, jag blir galen på riktigt snart. Varför kan man inte bara göra det så enkelt som möjligt? Varför måste det finnas tusen olika saker att välja på? Och så licenser, dräkter, resor, försäkringar, boende, åldersklasser, bussar, tidtabeller, uppvärmningar, inmarscher, tävlingar etc. etc. åt alla gymnaster. Allt det gånger tre, åtminstone. För flickorna vill ju såklart delta i så många tävlingar som det bara är möjligt. Sen ännu till alla evenemang och händelser som lyckas krocka med tävlingarna också. Ah, det är en historia för sig.

Trots dagens evighetsträning måste jag bara få komma ut en stund. På med lenkkarna nu och ut och springa. Jag måste seriöst tömma hjärnan. Annars sover jag nog inte något i natt heller.