Mina älsklingar,

För ett halvår sen,
för ett par månader sen.
Hade jag panik över vad som kommer att komma i höst.

Varje träning var jag ledsen för att behöva lämna den sammanhållningen, de trupperna och alla minnen med dem.
Under resorna vi gjort tillsammans i år, har jag varje gång före jag somnat, vare sig det varit på hotell i Uleåborg eller skolgolv i Grankulla, tänkt på att vi hela tiden närmar oss slutet på det som varit någonting av det bästa i mitt liv.

Och visst kommer jag att sakna av hela mitt hjärta,
men samtidigt fick jag en känsla idag av att det kanske är ett kapitel som börjar vara förbi. Det har varit någonting underbart fantastiskt och har gett mig mer än någonting annat. Men saker varar inte för evigt.

Jag kommer att fälla massor med tårar för vår trupp ännu. Tårar för Safir som varit de människor jag gett alla mina lediga kvällar åt. De jag rest med, skrattat med, gråtit med och delat så massor med. Vad ska jag göra om kvällarna i framtiden när jag inte kommer att ha er? När vi inte har något program att kämpa för och inget FSGM att ta hem guldet i. När vi inte har någon tränare att bråka med och inga sjuka skämt att underhålla varandra med. Jag kommer att sakna. Och sluta som en fet soffpotatis.

Det kommer att kännas tomt. Tomt så sakens.
Det skriver jag samtidigt som jag tänker tillbaka på när vi bodde på Papukaija-dagiset med Alexandra. Då Sofie plågade sig själv med färdilagad pizza, morgon, middag, kväll. Och vi härjade i högsängen med de stora dynorna.
Så tänker jag tillbaka på alla de fyra segrarna vi kammat hem de senaste åren. Glädjen, glädjetårarna och bussresorna hem. Stoltheten av att tillsammans ha vunnit. Och alla artiklar om oss i Vasabladet. Jag har kvar varenda en.
Jag tänker också på hur mycket vi alla vuxit under åren.

Men det är väl det som sist och slutligen kallas för att växa upp. Man kommer samman genom ett gemensamt intresse. Speglar sig i varandra och lär sig lika mycket om en själv som de man umgås med. Man skapar minnen och lär sig för livet. För att sedan klara av att skiljas åt och leva sina egna, fartfyllda och meningsfulla liv. Life goes on.

Nu idag har paniken för framtiden lagt sig.
Nu gråter jag bara i förväg för alla jag måste säga hejdå åt och saker jag vet att kommer att ta slut under denna sommar, fram till hösten. Men brukar man inte säga att när en dörr stängs, öppnas en annan. Slutet på det här är säkert början på något nytt. Det måste jag tro på i varje fall. Annars går jag under.

Och Safir. Ni är de underbaraste av underbara människor.
Men fan att jag gråtit för er ikväll.

Förr i tiden.

Österrike.

Nuförtiden.

Jag kallar det kärlek.
Och så ska jag försöka hitta de ännu äldre fotona.