Så känns det inte mer tyvärr och på torsdag är det min tur. Då är jag den där abin som ställer sig på flaket och ståtligt åker runt staden. Den där som alla ser på och beundrar. Den där någon som klarat sig igenom gymnasiets mognadsprov och nu har hela världen framför sig. Den någon är jag på torsdag. Det känns oändligt långt borta.
Jag som sett fram emot penkkisdagen i princip enda sedan jag satte min fot i gymnasiet. Dagen då jag klarat ännu ett kapitel i mitt liv och jag skulle vara fri. Nu står jag där, fri och snart klar med de så kallade skrivningarna. Jag står där och har hela världen framför mina fötter. Jag är glad och fri, men ser inte det minsta fram emot penkkis.
Jag har inte haft ett lillfinger över för att ens orka ta del av planeringen. Jag har ingen sjuttons aning om vad mina jämnåriga hittat på för hyfs och det känns på något sätt som om jag är en av åskådarna. Det blir säkert kul sedan i stunden, men jag känner bara inte igen mig själv längre. Jag brukar älska att planera sådana evenemang och vara en del av själva organiseringen. Inte ett finger med i spelet just nu. Samma är det med kryssningen vi åker på. Det är knappt jag håller reda på tiderna när och vart vi far. Inget känns riktigt inspirerande just nu och kraften där inne saknas. Lågan är glöd.
Samma är det med tidningen vi håller på att skriva. Första deadlinen var i söndags, jag har inte fått till en mening ännu ens. Jag började en kväll, tog upp ett nytt, tom dokument och skulle börja producera text. Inte ett ord fick jag ner. Total balckout och stillastående tankar. Och inga framsteg ännu heller. Hur länge står människorna ut med mig egentligen?
Öppnade inträdesboken till Åbo idag för första gången.
Gah, just nu är det bara ren framtidsångest som spökar!
Och du, ta detta inlägg med en nypa salt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar