Den värre av de båda var inte på plats,
så jag personligen lyckades i alla fall hålla humöret uppe!
Jag hade tid att ligga och fundera idag igen när vi körde hem. Jag konstaterade att inte en själ i denna värld skall ha förmågan att lyfta mig till skyarna, eller dra ner mig i leran. På ett bra sätt, hoppas inte någon missförstår mig..Men förmågan att hjälpa och bry sig, det är bara medmänskligt.
Jag funderade på de människor jag hann träffa under vår korta resa. Och så funderade jag på mig själv. Jag såg mig ur de ögon som jag någon gång sett någon annan. Hur jäkla jobbig är jag inte egentligen?? Bara tjatar på om samma saker, inte kommer någon vart nånsin och bara vill ha mer och mer bekräftelse. För det är ju det som det hela går ut på, inte sant? Bekräftelse i alla dess former.
Jag undrar om någon verkligen sedan vågar säga åt mig att de inte orkar med mig? Eller går det också bara på rutin?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar