Har ikväll igen hållit träningar för våra fina flickor, och efter varje träning märker jag hur mycket jag faktiskt gillar den föreningen och de människorna. Där finns otroliga mammor med ljuvliga döttrar och kloka, roliga tonårstjejer som vill göra någonting annat än det man verkligen måste nuförtiden. Men tanken jag vill komma till slog mig under våra egna träningar igår då humöret var på topp och vi låg och vred oss av skratt på golvet. Sån ren glädje och sån vänskap det finns i den truppen. Tränaren, som är ny för i år, konstaterade att hon aldrig tränat en mer jämn trupp förr, att det märks att vi hållit ihop många år. Hur skall jag klara av att säga tack och hej och tvärt lämna det bakom mig? Jag skulle seriöst kunna börja gråta redan nu...
Jag vet inte hur många kvällar som gått åt till att fundera på nästa år. Jag vill så mycket, men vill ändå ha kvar det jag byggt upp här nu. Jag vill inte till Åbo, inte ens med lilltån, men samtidigt vill jag verkligen studera psykologi. Jag skulle så gärna sitta en helkväll med någon och prata igenom allt som snurrar i huvudet angående nästa år. Någon som inte gav så fasligt mycket råd, utan som bara lyssnade.
Tankarna går vidare medan de tjocka inträdesböckerna till Åbo stirrar på mig med fasansfull blick.
Suck.
Finns här för dej! <3
SvaraRadera