Äldre vänner,

En lång tid gick jag omkring och predikade om att vänskap över generationsgränserna var någonting underbart vackert och rent ut sagt fantastiskt. Jag såg chansen att umgås med äldre människor som erfarenhetsbyte och ett tillfälle att få ta del av varandras olika världar. Lära av varandra och bevisa att man trots åldern bara är en människa. Men nu känns den tanken främmande. Äldre vänner är någonting fantastiskt, men någonting än mer invecklat...

I en vänskapsrelation, precis som i alla andra relationer, ska man kunna ge och ta. Just nu känns det som om jag bara tar men inget har att ge. Kanske det är så, att vänskap generationsgränserna över är ensidiga, tillfälliga, men totalt underbara. När det alltid är jag som ringer eller tar kontakt är det ett tecken. Ett tecken på att den relationen runnit ut i sanden och hör till ett annat kapitel. Det är bara att vända blad, börja om och hoppeligen träffa lika underbara äldre vänner i framtiden. Vänner som troligen sedan också är ett kapitel för sig.

Jag bara saknar det där samtalet en kväll av vännen bara för att prata bort en stund. Jag saknar spontana förslag. Jag saknar den där samvaron som bara finns med äldre vänner. Jag vill inte alltid vara den som tar initiativet...

Jag som verkligen ville bevisa världen att vänner över generationsgränserna var någonting fantastiskt...