Jag passar på att mildra min internetabstinens med att snabbt hinna blogga så länge mokkulan har någolunda kontakt med omvärlden. Pendolinon går aningen snabbt för min lilla dna-pryl...
Om jag inte skulle sitta på tåget, mitt bland alla människor,
så skulle jag gråta.
Gråta av trötthet.
Gråta av lättnad.
Gråta av lycka.
Kommer säkert inlägg och känslor ännu ikväll.
Men vill bara hinna säga att lite medmänsklighet är det bästa som finns.
Jag känner återigen att jag lever.
Jag tackar.
Jag ler.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar