Fyra ögon emellan,

Man borde göra det man är rädd för. Utsätta sig för det obehagliga och komma ut på andra sidan, starkare än någonsin. Men människan har en förmåga att vilja undvika det som känns jobbigt. Skjuta framåt och försöka förtränga. Det gäller även mig.

Så det som jag just nu skräms mest av är två saker.

Det är studentskrivningarna och att sitta och tala med en människa framför mig.

Ett samtal fyra ögon emellan.

Studentskrivningarna kommer när de kommer. Kan inte göra mycket annat än vänta och sedan göra mitt bästa. Jag har ju trots allt gått i skolan i snart 12 år nu, så månne jag nu inte klarar mig godkänd igenom allting ändå. Kraven på en själv är ju sedan det som tar emot igen..

Men prata, det kan jag fast genast göra någonting åt. Jag har bråk jag borde reda upp, människor som vill tala med mig och människor jag själv så innerligt vill prata med. Men jag fortsätter att intala mig att jag inte vågar, att jag inte kan och att jag kommer att misslyckas totalt. Känslorna människan inte vågar/orkar ta tag i, ersätts med rädsla.

Satt på kaffe med en fin människa då jag befann mig i huvudstaden. En helt vanlig träff på ett mysigt kafé, men jag var så nervös! Människan framför mig är jag varken rädd eller orolig för. Hon vet mycket om mig och skrivande har jag fått en hel del sagt åt henne. Men när det sedan kommer till den där situationen, då bara fyra ögon ser och tid och plats är bestämd, tar nervositeten över. Så är det alltid, oberoende vem människan framför mig är.

Dessutom är min uppgift under denna vecka att ta kontakt med hon med stort H. Jag skulle höra av mig i januari för en träff, och gissa hur mycket det tar emot?? Senaste träff var underbar, super härlig. Men känslan av rädsla och nervositet övervinner det goda minnet. Tack vare att jag har det framför mig snurrar även tankarna kring ämnet prata.

Så om inte annat så kan jag konstatera att detta är en dag jag verkligen HATAR att vara av det kön jag är.

Panadol 1000mg får bli min vän för idag och imorgon.