Det skär i hjärtat att se en liten må så dåligt.
Som bäst överväger vi att köra iväg till Vörå,
till närmaste veterinär som tar emot en farsdag.
Men via telefon säger han att det inte är så mycket annat han kan göra än vänta.
Men vi börjar tro att det är någonting allvarligare än antibiotikan.
Uppfödaren är på utställning och skrev i senaste meddelande att hon åtminstone aldrig varit med om någonting sånt.
Det hjälper ju en att hålla sig lugn och tro på det bästa..
Min tro på att allting ordnar sig vid sådana här tillfällen har sjunkit enormt efter allt som hänt.
Varför skulle allting ordna sig?
Döden är precis lika nära...
Det är bara vi som förtränger det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar