Jag skulle kunna skriva hur långt som helst och hur filosofiskt som helt just nu, men det känns bara som om det inte är rätt ställe att göra det på just nu. Ikväll känner jag mig som en äkta tonåring, i den sanna bemärkelsen. Jag slänger över alla funderingar på andra, kanske mer erfarna människor, och vill att de ska ge mig något svar. Jag vill tro på att livet är någonting lätt att att ta sig igenom och jag vill verkligen tro på att det finns ett svar på alla problem. Frida sa såna fina ord när det kom till att människor sätter på sig såna roller och fasader.
"Visst har du haft en duktig fasad. I många ögon har du det säkert ännu, men hela du utstrålar en självkännedom och självkänsla nu som gör att den inte längre känns destruktiv"
Jag blev bara så glad. Visst har jag tänkt de tankarna själv här mellan varven. Men det är så otrolig skönt att få höra de från någon annan med. Just nu är jag bara så glad över att jag får vara jag, och över att jag har en förmåga att både kunna analysera och kritisera mig själv. Det ligger en sån otrolig känsla i att kunna se tillbaka och konstatera att framstegen är så många fler än de steg som tagits bakåt. Att kunna sträcka på sig och säga att; faan, det gjorde jag bra.
Ni får se mig som vilken tonåring som helst. Men jag mår egentligen bra, innerst inne mår jag prima. Jag har bara en förmåga till katastroftänkande, speciellt när en dålig dag kommer emot. Och oftast kommer mina dåliga dagar på rad..
För vet ni;
jag är fin och bra, även om jag är lite kantstött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar