Skolan,

Men..

Idag fick jag ögonen på det jag så innerligt hoppats på att inte fanns i vår skola.

Jag var tydligen inlåst i min egna lilla bubbla till värld och trodde på det bästa.

Men vet ni, även i vår skola förekommer det mobbning.

Inte så man säkert lägger märke till det, men det gjorde jag idag.

Jag gick genom högstadiet med att vara den som såg på och höll tyst,

eller låtsades som att jag inget såg.

Men jag klarar inte det längre.

Idag handlade det om en av de yngre eleverna som tydligen inte riktigt kommit på rätt fot med ett gäng av de äldre eleverna.

Det var inget fysiskt, inte ens en beröring,

men det var ord, och det var ord som man såg att verkligen gjorde ont på riktigt...

Okej, jag gjorde inget just i den stunden, måste ärligt erkänna att jag inte har en aning om vad man skall göra i en sådan situation.

Men efteråt satte jag mig ner bredvid pojken i korridoren.

Vi pratade en stund och han lyste upp som solen en sommardag när han fick min uppmärksamhet.

Han var helt underbar och hade såna blåa ögon att vilken flicka som helst skulle falla pladask för honom.

Men det fanns så mycket som tog emot, det fanns så mycket skräp i vägen..

Sedan var jag tvungen att rusa iväg till lektionen,

men ett tack av honom och att kunna göra någon så glad med så lite ,värmde mitt hjärta enormt.

Det var dagens goda gärning och det lyfte både mig och honom högre upp.

Nu hoppas jag verkligen att lärarna tar mina ord på allvar.

Han är värd ett gott liv han med,

han var ju helt underbar.

Håller verkligen tummarna!

Åh, vad jag älskar människor!

Människor som vågar och vill.

Puss.