Jag har mått bra och jag har fått träffa både Katja och Friidu.
Det är underligt hur liten man kan känna sig, samtidigt som man egentligen är ganska stor.
Är man stor vi 18-år? Är man beredd för att leva livet då redan?
Jag är inte vuxen, jag vägrar vara vuxen på länge ännu.
Men däremot umgås jag mer än gärna med vuxna människor.
Det finns så mycket trevligare diskussioner och dagar med äldre människor.
Men jag slutar ändå inte chockas av reaktioner av mina jämnåriga,
vad tänker de med??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar