Att samlas i skolans aula,
med svartklädda elever och lärare är någonting som bara inte händer.
Blommor i massor och tårar i tusen.
Mardrömmen blev sann,
men samtidigt fann vi en speciell styrka i varandra.
Dagen kunde inte vara finare.
Snön täckte hela staden och allt kändes så nytt och fräscht.
Lugnt och vitt och rent.
Kyrkan var ljuvligt fin och massor med människor kom för att hedra vår Emilia.
Skolkören sjöng, Let it be-spelades på orgel och mästerverk som hon målat visades upp.
Ingen visste vad som skulle hända.
Ingen visste att hennes sista stund skulle vara i Polen,
en tidig morgon fylld av förväntningar och iver.
Där på hotellet drog hon sitt sista andetag,
omgiven av sina bästa vänner.
Hon var så lycklig under resan,
hon var så glad och så full av liv.
Vi hade en underbar måndag-natt i det främmande landet,
livet var verkligen närvarande då.
Emilia njöt, alla andra njöt.
Vi var fria och hon fick äntligen resa själv.
Nästa morgon trodde vi alla att vi skulle få uppleva Berlin.
Vi var förväntansfulla och trötta, men alla var i tid.
Färdigt inräknade i bussen tog den drömmen på rosa moln slut.
Livet är en så skör tråd.
Nu finns hon inte där mer,
vår färgklick är borta för alltid.
När föräldrarna tog farväl idag gick mitt hjärta i tusen bitar.
När rektorn lade blommor på kistan brast det totalt.
När jag kramade föräldrarna kändes det som om jorden verkligen vek sig under mig.
Det var fint, men på samma gång så otroligt jobbigt...
Sorgen som nu landat är en kantig sten som skär och gör ont.
Sakta men säkert gäller det att slipa ner kant efter kant.
Precis som vågorna formar snäckor och runda stenar,
just så skall vi nu tillsammans fila bort kanterna som skär till i våra hjärtan.
Tillsammans och med hjälp av äkta vänner som verkligen finns där i ur och skur,
gäller det nu att prata, gråta och skratta mellan varven.
Vi klarar det nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar