Livet,

Jag undrar hur andra människor ser mig.

Hur de förklarar mig för någon som inte känner mig,

och vad det är som kännetecknar mig.

Själv tycker jag nämligen att jag är ett yrväder konstant.

Vet just och just var jag har min arm när det är dags att räta på ryggen.

Vad är det som gör mina vänner till just mina vänner?

Vad är det just du ser i mig som fastnar och som får dig stanna kvar?

Jag hoppas så innerligt att jag blir en bättre människa med tiden,

just nu känner jag mig usel och yr (och det UTAN svininfluensa).

Men jag vet att dagarna inte är här för att stanna,

och att jag kanske bara har en månad kvar, om ens det.

Tack vare dödens närvaro får man perspektiv och framför allt respekt för livet.

Jag kanske någon gång i tiden tänkt tanken på att vad skulle hända, vem skulle sakna mig och vad skulle följderna vara, om jag tog livet av mig.

Jag har till och med visat aningen respekt för de som lyckats och vågat göra slut på de dagar man fått.

Men idag ser jag det bara som fegt.

Vad är det för hjälteinsats att kunna fly? Lämna alla andra här med sorgen i ögat.

Vad är det att inte våga ta tag i dagens bekymmer och morgondagens problem,

utan istället bara ge upp?

Helt enkelt strunta i allting och lägga sig ner.

Modigt är det i alla fall inte.

Oj nej, nu tänker flickan ta livet av sig skulle vara typiska reaktioner på det jag skriver.

Men vet ni, sån är jag nog inte. Det vet jag!

Fick bara höra om ännu en stackars själ som inte riktigt vågat leva, utan vikt sig för döden.

En alldeles för ung själ som hade hela livet framför sig.

Varför i hela världen lilla flicka, jag blir så ledsen...

Men ni ska veta det.

Att om det händer mig någonting här i världen och jag inte har förmågan att tala mer,

då finns det texter att läsa.

Jag älskar att skriva.

Och jag skriver hela tiden,

om inte här så någon annanstans.