Denna värld är ett konstigt fenomen. Det skapas kontakter och vänner, nätverk och relationer om vart annat. Barnen söker sig till sina föräldrar, ungdomarna söker sig till en trygg vuxen och de vuxna hittar trygga själar att spegla sig själva i under färden. Men varje gång man sedan vill prata, andas eller skratta tillsammans hittar man aldrig den där tiden.
En telefon ringer. Någon knackar på dörren. Mejlen stjäl uppmärksamheten och huvudet är fullt av tankar. Den vuxna människan jag äntligen har framför mig är så totalt mentalt frånvarande så hon kunde lika bra sitta på jobbet.
Det finns tusentals människor som brinner för ungdomsarbete idag och som verkligen kämpar för att få dagens unga att må bättre. Visst finns det många olika saker som bidrar till att ungdomarna mår som de gör, men jag tror att alla som ser sig själva som en förebild för någon yngre generation borde ta själva en titt i spegeln.
Ni springer runt som dårar, har minutscheman och är överallt hela tiden. När satte du dig senast ner med en ung själ och bara koncentrerade er på att vara tillsammans? Alla mobiltelefoner var avstängda, datorerna nerpackade och anteckningsblocket långt borta. När hände det dig senast?
”Jag kan inte stänga av telefonen ifall någon ringer som verkligen behöver mig”
”Jag skall bara kolla mejlen snabbt först”
”Vänta, jag måste skriva upp det här innan jag glömmer”
”Ursäkta, men jag måste bara ta det här samtalet, det handlar om seminariet som…”
Det är ni, dagens vuxna, som skapar det samhälle vi unga skall växa upp till och ta över. Det är ni som är våra förebilder, det är ni som är de där kändisarna vi strävar efter att bli. Men ni sätter verkligen ribban högt!
Var finns den mänskiga tiden i vårt samhälle? Var finns tiden för att se våra medmänniskor?
Hur många gånger per månad sätter du dig ned med en människa utanför jobbet och utanför familjen och bara totalt njuter av dess sällskap? Hur många gånger per månad jobbar du över istället för att ta hand om både dig själv och vännen och bara prata bort en kväll?
Jag menar inget som helst illa, jag vill bara att någon öppnar ögonen innan vi alla stupar ner i diket av duktiga flickor och deprimerade unga. Jag som 18-åring och studerande känner det som om ingen har tid. Lärarna, föräldrarna och de vuxna omkring en i vardagen känns så mentalt långt borta. Det finns tid, men då skall den stunden planeras in flera veckor i förväg, var är spontaniteten?
Vet du ännu vad se varandra djupt i ögonen och föra djupa diskussioner är?
Eller är du också en av de som glömt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar